Nyss var vi ute på en skogspromenad. För Leijas del så var den nog lite jobbig. Ja förrutom favoritstenen då såklart. Kan Loppan så kan jag än så länge. Men mest så gick hon i närheten av sin matte vilket iofs inte var så märkligt då den vilda dottern hon har kom som en kanonkula springande rätt emot henne. Då stod hon alldeles stilla och bara såg ut som att hjälp spring inte på mig. Men matten är en snäll matte och skyddar lilla blivande mamman. Det roliga var att rätt vad det var stod hon alldeles stilla framför mig och bara andades. Ett flertal ggr hände det och jag tror att de små i magen rörde på sig. I vilket fall som helst så mäter magen 70 cm bakom revbenen och det märks tydligt att det finns några där inne.