Ibland undrar jag om alla beteenden är ärftliga eller inlärda hos hundar.
Leija är och har alltid varit en stenget. Upp överallt trots att inget spännande väntar eller så tror hon att hon ser bättre om hon står högt upp. Och det är ju sant såklart. Det är inte så att jag lärt dom hoppa upp genom att ge dom ett kommando elelr att dom fått en godis just på den stenen. Helt plötsligt studsar dom bara upp av sig själva. Ylle var likadan som ung (yngre) och kan fortfarande göra det om hon inte äter blåbär förståss. Men Loppan har tagit det där till en helt ny nivå. EN HÖGRE NIVÅ vill säga.
         

Jag lyfte ner henne därifrån och fick helt plötsligt syn på flera stora fina kantareller. Ibland ska man ha tur.
Sen såg vi en massa hattifnattar (för det måste det väl vara)
 

Hon heter Loppan. Hon är oerhört terränggående tar sig in i alla tätningar i skogen och sedan är hon inte rädd för ormar. Kolla in jätteormen matte skaffade åt henne.

 
Hon har väldigt roligt med gammeltanten Wilja som inte förstått att hon är snart 10 år. Busar och kampar med Loppan som den värsta tonåringen.

I torsdags hade matte så ont i sitt artrosknä och den inflamerade hälsenan så hon beslöt sig för att åka till en grusväg där hon kunde gå på vägen och hundarna kunde springa lösa. Vädret var mot förmodan alldeles underbart. Hundarna sprang som skållade råttor och naturligtvis var Loppan värst. Hennes dräktiga mamma tiggde bara godis hela tiden så matte blev riktigt trött på henne.
.  

Loppan och syster Ylle passade ju på att bada lite i alla diken dom hittade. Vattenpassionen är det då inget fel på.
 
För övrigt var det väl som vanligt vi hittade en kopparödla. Loppan sprang och spanade över nejden då och då.
     


   

Loppan har en brorsa som heter Melker. Han är typ en virvelvind precis som Loppan. Lika glad och positiv till allt vad träning heter. Busig precis som sin syster.
Han jar varit på officviell utställning 1 gång där han fick excellent. Domaren tyckte mkt om honom och var glad om han hade alla 4 fötterna på marken samtidigt. Det är svårt det. Han har gått Hooperskurs vilket var JÄTTEKUL tyckte han. Här kommer ett par bilder på honom.    
Som sagt det där med 4 ben i marken samtidigt är inte riktigt hans grej.

I vårat hus bor det ett Yrväder med tilltalsnamn Loppan. Hon borde nog kallats ngt annat.
Jo egentligen heter hon ju i den så fina stamboken Kvistagrans Prussiluskan men det kan man ju inte ropa.
Att bo med Loppan är som att bo med en virvelvind och som att bo med barn. Tur hon inte leker med Lego för då skulle man ständigt trampa på dom. Hon håller sig mest till mjuka saker men även tugg av älghorn och dom är vassa och hårda att trampa på.
 
Det här är den vanligaste stilen i skogen.

 
Vi återkommer så småningom.

Nu tycker jag nog att det kan räcka med snö åtminstone för ett tag.
Hundarna och jag tog oss till klubben med livet som insats kändes det som.
Tog detta kort när jag stod still.

 
På klubben röjde ju hundarna som vanligt. Dom fullkomligt älskar detta att hoppa och skutta i snön och i högarna som plogats upp är toppen om dom får säga sitt.
 
Själv möttes jag av den hemarbetande sonen som sa att nu tycker jag inte om vintern längre och det kan jag faktiskt förstå. Så vi gick in och gjorde lite lunch. Omelett med kabanoss, spenat, champinjoner. Och lite ost ovanpå det.
Smaskigt värre.